Johann Wolfgang von Goethe: Faust, del 1

Faust är dramat om den evige sökaren, men också om kampen mellan gott och ont, mellan medmänsklighet och egoism. Inspirerad av Folkoperans uppsättning av Gounods operaversion av Goethes verk letade jag fram Faust ur mina hyllor, Forums pocketversion som jag en gång i tiden inköpte för det (nu) facila priset av 15 kronor per del. Där återfann jag också en hel del som saknades i operaversionen, inte minst svaret på frågan vad som var pudelns kärna, men också Mefistofeles klassiska svar på Fausts fråga, vem han är: "Del av den kraft vars lott är: alltid vilja ont och alltid verka gott".

Del 1 börjar med att Gud och Djävulen (Mefistofeles) slår vad om Fausts själ, Guds gode tjänare som dock redan börjat ägna sig åt allsköns magi och försök att framkalla andar och därefter får vi se hur Mefistofeles nalkas Faust och lockar honom på villovägar. Där finns den klassiska dryckesscenen och uppgörelsen i miniatyr i Auerbachs ölkällare i Leipzig, som för övrigt ska finnas på riktigt. En stor del av berättelsen handlar om hur den föryngrade Faust förälskar sig i den ljuva Margareta och hans ansträngningar att med Mefistofeles hjälp förföra henne. Det är här som Margareta i operaversionen sjunger den klassiska Juvelarian, som odödliggjorts av Näktergalen från Milano. Då Faust är en klassiker ska jag inte dra mig för att nämna huvudpunkterna i handlingen, som är att Faust uppnår sitt mål för att därefter svika den förälskade Margareta och dra ut i världen med Mefistofeles. Margareta förskjuts och fördöms av sin från kriget återkomne broder då hon genom sin skamlöshet svikit familjens heder. Därefter föder hon ett barn som hon dödar i sinnesförvirring, vilket inte gör henne friskare. Faust återkommer mest av en händelse innan Margareta ska sona sitt brott och vill att hon ska fly med honom. Först vill hon, men vägrar om han inte frånsäger sig Mefistofeles sällskap, som hon alltid förstått vara en ond figur. Tillfället går förlorat och Margareta är dömd att få sitt straff, men är också räddad, dvs. frälst, eftersom hon avstått från att rädda sin kropp från straff med hjälp av den onde.

En uppenbar reflektion är hur just "medeltida" synen på sex utanför äktenskapet har varit även i ganska sen tid (som de fortfarande är på många håll). Man slås hur märklig det ä med en religion som säger sig vara en kärlekens religion men som samtidigt kan anse barn som "oäkta" som det är en skam att föda. Alltid något som förändrats till det bättre – om än inte överallt.

En annan reflektion, som skulle vara intressant att gräva vidare i, är om Michail Bulgakov kunde ha skrivit sitt mästerverk "Mästaren och Margarita" om inte Faust hade funnits. Även om skillnaderna är stora mellan Goethes Faust och Bulgakovs Mästaren och Margarita så finns beröringspunkter, och då inte bara kvinnans namn. Även om Bulgakovs Djävul som huserar i Moskva framstår som en mer sympatisk gestalt än Mefistofeles i Faust (de som drabbas av djävulens framfart i Moskva är alla fifflare och skumraskfigurer på ett eller annat sätt och i slutändan går djävulen Guds ärende när det gäller Mästarens och Margaritas öde – m.a.o. "den kraft vars lott är att alltid vilja ont och alltid verka gott") så är det svårt att uppfatta Mefistofeles som så i grunden ond som han annars framställs. Prologen i himlen där Gud och Mefistofeles språkas vid känns förhållandevis gemytlig.

Under våren kommer förhoppningsvis en anmälan av Faust, del 2, som utkom först 25 år efter del 1.

Betyg: 4 bockfötter