The daughter of time

(på svenska som ”En gammal skandal”)
av Josephine Tey.

Stefans sommarläsning

Denna ”historiska” deckare publicerades första gången 1951, men är förmodligen lika aktuell. Handlingen utspelar sig i ”nutid” men undersökningen avser ett historiskt brott.

En engelsk polisman är konvalescent på ett sjukhus och håller på att ledas ihjäl – huvudet är det inget fel på. En vän föreslår att han ska fördriva tiden med att försöka lösa ett historiskt brott eller en historisk gåta. Medan han funderar på detta får han ett antal gamla porträtt att titta på, eftersom han är intresserad av ”ansikten” och att ”läsa av” ansikten. Ett av dem tilldrar sig han uppmärksamhet. Till hans förvåning visar det sig att porträttet föreställer Richard III, som i engelsk historia – tack vare bl.a. en skrift som tillskrivs Sir Thomas More och Shakespeares pjäs – är känd som en ond tyrann som också lät mörda sina brorsöner för att kunna bli kung. Och detta stämmer inte med den vild som vår polisman har gjort sig av personen på porträttet innan han visste vem det föreställde.

Vår polisman blir dock intresserad av Richard III och bestämmer sig för att ta reda på mer om honom och om gåtan Richard II går att förklara. Ju mer han får reda på – så småningom assisterad av en forskarstuderande – desto mer blir det uppenbart att något inte stämmer med den allmänt etablerade historieskrivningen. Ingenting i Richard III:s karaktär före brorsönernas försvinnande tyder på att han skulle kunna begå ett sådant illdåd, till vilket kommer att han var omvittnat intelligent och således – om han känt sig föranledd att begå detta brott – skulle ha gjort det på ett intelligentare sätt. Men om karaktär kan man tvista och även intelligenta människor gör dumma saker.

För att inte förstöra nöjet för den som ännu inte läst den fängslande och intelligenta roman ska jag inte gå in på detaljer, det räcker med att vår polisman efter att också ha undersökt förekomsten av samtida anklagelser om brottet, hur människor i det påstådda brottets närhet agerade och – inte minst – frågan om motiv drar slutsatsen att Richard den III är oskyldig. Men läsaren är naturligtvis fri att av samma material dra andra slutsatser – men bör då kunna argumentera för sin sak.

Den svenska titeln gör inte originalet rättvisa, som syftar på att Sanningen – tidens dotter – förr eller senare kommer att segra. Men skandalen i den svenska titeln kanske syftar på att fyra hundra år gammal propaganda fortfarande lärs ut som sanning? Men trots romanens övertygande analys och plädering för en helt annan gärningsman – bl.a. med utgångspunkt i den i brottssammanhang alltid lika aktuella frågan ”Cui bono?” – vem tjänade på brottet, så är ämnet fortfarande brännbart stoff i engelsk historieskrivning och –forskning och bland gemene man så är det väl Shakespeares bild av den onde, puckelryggige tyrannen och barnamördaren som i slaget vid Bosworth erbjuder sitt kungarike för en häst som gäller.

Betyg: 5 dolkar